Ledare 3/2010
Bra ålder av att må bra
Åldrad, pensionerad, seniormedborgare... Jag smakar i tankarna på de ord, som vi har börjat kalla de människor, som tidigare kallades gamla.
I dag är åldern ett sinnestillstånd, och man vågar inte stämpla andra som gamla – för att nu inte tala om sig själva. Vi medelålders är rädda för ålderdomen. Med orsak. En fjärdedel av åldringarna, ett par hundratusen människor över 65-år känner sig ensamma och lika många lever i fattigdom. Om nivån på åldringsvården nu förskräcker, till vilken nivå har den sjunkit då vi själva kommer att behöva den?
Vi har vant oss vid att mäta livet i centimeter, kilo, euro och alla slags millimol. I skenet av dem känns framtiden oroväckande. Jag vet, att mina nuvarande riskfaktorer fördubblas under de kommande tjugo åren. De hormonella förändringarna har redan höjt kolesterolet och ökat vikten. Det är igen dags att justera näringsintaget och öka motionens effekt. Borde jag låta göra en kroppsfettmätning?
Jag måste hålla mig i form, eftersom min insats behövs för att samhällets hjul ska snurra. Eller åtminstone därför, att jag vill kunna klara mig själv så länge som möjligt. Jag har läst, att man nu borde öva sig att vara lycklig, eftersom det har konstaterats, att lycka inverkar positivt på hälsan. Men var skulle man hitta rätt slags lyckomätare?
Eller så struntar jag blankt i både ett överdrivet mätande och i rädslorna och börjar njuta av livet. För det är ju faktiskt så, att äldre människor är betydligt nöjdare med sina liv än vi medelålders föreställer oss. Nöjdheten beror på vänskapsförhållanden, vars betydelse växer med åren och som inte har rum i medelålderns livsstil.
Vad förändras, då jag slutar följa mina hälsosamma levnadsvanor? Jag äter fortfarande hälsosamt och motionerar mångsidigt, eftersom jag tycker om god mat och njuter av det välbefinnandet som motionen ger. Men jag gör det av själviskhet: jag mår ju bättre och orkar.
Chefredaktör
Marja Kytömäki
